Ulla Bjerne och den strindbergska misogynin.
Att läsa Strindberg och Ulla Bjerne sida vid sida är närmast svindlande. Strindberg drömde om en madonna i kvinnan men upptäckte ständigt en lömsk “slinka”. Han förfasades över hur samhället, på den punkten, var stadd i förändring där kvinnorna allt mer gjorde anspråk på det som varit uteslutande för männen. Samma år som Strindberg dör reser till Bjerne till Paris. Hon söker det litterära självförverkligandet, självständigheten och den kvinnliga frigörelsen – dessutom i herrkläder och blossandes på en cigarett. Läs mer om vad som mötte henne där.
Clas Livijn 1813-1814, en framtida författare uti krig och bland prostituerade.
Clas Livijn känner vi mest genom Spader dame, men han var även en flitig breskrivare. Hans personliga läggning är en blandning av rabulistens och romantikerns, två ofta kolliderande perspektiv.
Ivan Lönnberg och porträtten
Ivan Lönnberg dog i första världskrigets slutskede. Det var den tragiska händelsen som bröt förlovningen med Lena Börjesson. Kanske hade de levt lyckliga om han överlevt, men i det liv han fick leva valde han hellre män – och den man han verkar ha varit mest upptagen vid var, skön som han var, han själv. Många instämde, däribland “förbrytaren” Nils Santesson som kom att bli en fast punkt i Lönnbergs unga och stormiga liv. Här är historien om ett dubbelporträtt.
Stendhal i rött och svart.
“Vi lämnade staden, upplyst av den vackraste branden på jorden, som formade en oerhörd pyramid som rörde sig likt de frommas bedjande händer: grunden stod på jorden och toppen pekade mot himlen. Månen kikade fram, tror jag, över branden.” Så beskrev Stendhal den fruktansvärda branden i Moskva 1812 under Napoleons fälttåg. Men det är inte det jag skrivit om, utan bara lite kort om politik och psykologi hos Stendhal. Något som dock inte låter sig bildsättas lika vackert.
Charakterköpfe
En besökare beskrev den enstörige skulptören: “Han påstod att han hade få behov, inte älskade något utom sin konst och i den hade sig själv att tacka för allt”.
Förställningens samhällskropp
När tekniken ger oss illusionen att avstånden utplånats, är det då vår samtid förväxlar privatsfären med offentligheten? Mina funderingar.
Briefe und Tagebuchblätter – Orden bakom livet.
Denn Das verstandest du: die vollen Früchte.
Die legtest du auf Schalen vor dich hin
und wogst mit Farben ihre Schwere auf.
Und so wie Früchte sahst du auch die Fraun
und sahst die Kinder so, von innen her
getrieben in die Formen ihres Daseins.
Und sahst dich selbst zuletzt wie eine Frucht,
nahmst dich heraus aus deinen Kleidern, trugst
dich vor den Spiegel, ließest dich hinein
bis auf dein Schauen; das blieb groß davor
und sagte nicht: das bin ich; nein: dies ist.
Klockan nio, på teve.
Stämman passade verkligen hennes uttryckslösa ansikte vars isblå ögon bara hastigt drog sig från skärmen för att möta makens. Suggestivt återvände den till att apatiskt bevittna det som, i sin uppenbara magnetism, inte kunde vara annat än den rafflande, livsslukande undergången
Carl Palme – konsten att inte minnas innanför ramen.
Vissa memoarer är spökskrivna. Inte av andra, utan av fåfänga och behagsjuka. Flitigt plitar de ned våra liv på pappret och lämnar det mest läsvärda mellan raderna.
Porcellana – Adorazione dei Magi
Den vise mannen håller fram en anakronistisk skål av dyrbaste porcellana, ett material av magisk beskaffenhet, åt Jesusbarnet. Hur skulle européerna tillverka det?
Pierrot
Snabbt förfebrades den litteräre Pierrot av det mörka industrisamhället sjukdomar: förhäxande våldsbenägenhet och anonym spöklikhet, en liten atom av oförstådda känslor i ett kolossalt och skumraskigt stadslandskap; ett slags modernitetens urbana ohälsa som, uppenbarligen, till och med gått så långt att den smittat en italiensk komediant en gång i tjänst hos den gamla regimens bukoliska aristokrater. Pierrot blev inte sällan en världsfrånvänd tystlåten mördare. Naiv och leende. En gestalt över den obehaglig föraningen vid blicken av en upprörd frånskjuten son, den oberäknelig outsidern, som inbjöd till nervkittlande identifikation hos beskådaren. Pierrots var den kluvna moderna människan och hans vitpudrade ansikte, med svenska jämförelser, lika mycket oskuld som arsenik; en vit strand av mördade ben.
Friedrich Jürgensen (1903–1987) och rösternas dimensioner
Hör du rösterna från rymden, min käre Friedrich?
Om att plocka vita orkidéer och blekröda rosor åt svartsynta
Här är Proust blott tjugoett år och redan något av en societetsfigur vars vårdade snobbism ofta skulle förväxlas med ytlighet och talanglöshet, åtminstone av sådana som André Gide. Porträttet, som nog från början var i helfigur, målades av vännen Jacques-Émile Blanche. I bröstfickan bär han en vit orkidé.
C’est plus facile d’être incendiaire que pompier!
Bara några tankar om att ingen tjänar på att dela in konsthistorien efter officiella – samt ofta politikanstrukna – idéer om vinnare och förlorare. Det akademiska måleriet har inte bara hamnat i skuggan, utan har blivit skuggan symboliskt: som om dess vackraste verk är impregnerade av reaktionär ondska och därför måste censureras från den allmänna uppskattningen. Allt medan Monets damer i parasol är uppfriskande påminnelser om sociala framsteg…
L’estampe moderne
Något om l’estampe moderne, en lyxtidskrift för att visa upp grafikens möjligheter. Här ses ett litografi av Robert Engels.
Tankar om urban modernisering – Och två recensioner
Hörnet till Avenue Rapp och Rue Saint-Dominique, 1877. Lampadären delar stadsbilden itu. Till höger Paris som det såg ut före 1853, och till vänster de nya haussmanska empirebyggnaderna med påkostade smidesjärnbalkonger. Varför har vi, idag, en så skeptisk inställning till denna förändring trots att nästan alla betraktar det som en försköning? Något om det, och något om annat.
Bourgeoisofobi
Ja, det finns faktiskt en sådan fobi och det var Gustave Flaubert som myntade uttrycket. Det är dessutom ett passande epitet för honom och många andra.
I skymundan: Endis Bergström (1866-1950)
Här läser vi lite om Endis Bergström, en förbisedd och bortglömd konstnär som gick sin egen väg i alla avseenden.
Algot Ruhe som filosof i Marcel Prousts romanvärld.
Läs den fascinerande historien om Algot Ruhe som hösten 1921 stämde nattlig träff med Proust. Ett möte så märkligt och fruktsamt att Ruhe blev “den norske filosofen” i Prousts romansvit. Vice versa blev Proust själv en central gestalt i Ruhes nästföljande roman. Detta långt före Proust inträde i vår västerländska kanon och Ruhes oförtjänta bortfall från den svenska litteraturhistorien. Bilden ovan är Anders Trulssons porträtt av Ruhe som visar hur han såg ut kring 1905-1911.
Einar Bager målar naken naket (1910, Mölle)
Ett uppseendeväckande fotografi från klipporna i Mölle. Einar Bager (1887-1990) var medioker målare och senare historiker, här på bilden blott 23 år. Vem vännen var förtäljer inte historien. Fotograf var, tro det eller ej, ingen annan än fadern, grosshandlare Axel Harald Bager. (Bilden från Malmö Muséers arkiv.)
Den skånske doldisen, herr Jonas Åkesson (1879-1970)
En fascinerande konstnär med integritet som gick sin egen väg och därmed, steg för steg, försvann in i glömskans marker.
Lucie Rie.
Lucie Rie drejar i Wien, 1935. Tre år senare, 1938, flydde hon judeförföljelserna för London. Där blommade hennes keramiska skapande och hon fann en vän i den tyske juden Hans Coper.
Caillebotte – bror måleri, bror fotografi
Om måleriet och fotografiet, samt en illustrativ jämförelse mellan bröderna Caillebottes stelnade världar.
Alice De Janzé
Vikomten har läst Paul Spicers bok om Alice de Janzé men imponeras mer av Alices excentricitet än biograförens skicklighet.
David Edström
Låt oss inte glömma David Edströms skulpturala begåvning, och låt oss bli fascinerade av hans person och beryktade umgänge med de legendariska kretsarna hos familjen Stein. Här på bilden står han i Kalifornien med stumfilmsstjärnan Gloria Swanson samt hennes avbild i gips.
Vem satt nakenmodell för Pinchus Krémègne?
Nakenmodell satt den okända svenskan Birgit Strömbäck, som också skulle bli hans fru. Vikomten nystar upp historien även där det finns mycket lite garn.
Lynd Ward var Guds man.
Kort om den bortglömde illustratören Lynd Ward som fick sitt genombrott före Depressionen och kanske just tack vare den skulle bli en originell samhällskritisk röst som fångade tidsandan.
Emil Orlik – träsnittet och japonismen
Utforskar det japanska inflytandet i Emil Orliks konstnärskap. Träsnittet ovan gjordes under hans första resa i Japan 1902, och mannen som i blåsten håller fast sin hatt är förmodligen ett motiv inspirerat av Hokusais berömda “En plötslig vindpust”, ett motiv som i vår samtid sin tur har minutiöst återskapats av fotografen Jeff Wall.
Med en lagerkrönt bohem
Sigge Bergström minns Paris och tiden med konstnärsvännen Axel Törneman.
Lena Börjesson och Maison Watteau.
Läs mer om bortglömda Lena Börjesson och vilda fester på hennes Maison Watteau.
Tsuguharu Foujita och hans snörosa älskarinna, Lucie Badoul.
Foujitas konstnärliga kulm inföll under tiden med Lucie, eller “Yukio” som han kallade henne. Läs mer om det.
Urformen der Kunst, Karl Blossfeldt
En artikel med reflektioner kring naturen, konstens ursprung, och dess fotograf: Karl Blossfeldt.
Aurén om Hallarna och gatflickor i genomskinliga blusar (1967)
Sven Aurén gör ett reportage om Hallarna före rivningen, men skriver med mest glöd om gatflickorna ett kvarter bort på rue Saint-Denis.
Librairie Nilsson
Om det svenska pariserförlaget Librairie Nilsson, från den excentriske och sjuklige Knut Nilssons besök hos Ivan Turgenjev fram till storhetstiden under Per Lamm. Även något om samarbetet med jugendkonstnären René Binet.
Seberg älskade en gång Romain Gary.
Något om Romain Gary i allmänhet samt en förbisedd nattsvart roman som är mer sann än fiktion och skrevs i kölvattnet av skådespelerskan Jean Sebergs självmord.
James Tissot – Le Cercle de la rue Royale
James Tissot, oljemålning från 1868, “Vänskapskretsen vid Rue Royale”. Förutom att vara en makalös konstnärsbedrift är tavlan historiskt intressant. Ser ni Charles Haas i fåtöljen till höger? – det var han som skulle bli inspirationskällan till Swann i Prousts mästerverk A la recherche du temps perdu.
Pierre Louÿs. En torsks dagbok.
Vikomten granskar Pierre Loüys syn på kvinnan och den kvinnliga sexualiteten genom att läsa ur hans dagbok.
Montpellier återbesökt.
Vikomten återbesöker Montpellier. En stad där han en gång bodde…
The Effect of Gamma Rays on Man-in-the-Moon Marigolds
Effekten av att se ett mästerverk ur den amerikanska socialrealismen.
Tristess
Det finns en idé om vilka trista människor är; jag orkar inte beskriva uppfattningen. Inte heller fordras en längre utläggning eftersom jag tänker på mig själv och inte orkar låtsas något annat.
Blodkärl
Jag vill ha tillbaka mina ögon mot botgöring. I slutändan kan jag inte skilja allvaret från det koketta i denna min tanke. Ty jag vandrar ju alltid därifrån som varken Gud eller mina ögon hade något större betydelse. Bara den obehagliga känslan av meningslös död och åldrande dröjer kvar i mig likt en dålig andedräkt.
Otto Wegener – fotografen på modet
Om Otto Wegener har inget tidigare skrivits. Vikomten försöker bryta mark och visa upp en svensk fotograf som fordom var den mest fashionable i Paris. Mannen som kände alla. Förhoppningsvis är det hög tid att en riktig utställning om Wegener äger rum i Sverige. Här följer en kort, men faktaspäckad, introduktion till Sveriges mest framgångsrike fotograf någonsin. Han som ingen längre vet vem det var.
bis 25 rue Franklin, Voirol/Perret
En randanmärkning om byggnaden där Sébastien Voirol (née Gustaf Henric Lunquist) hade sina möten med det parisiska avantgardet.
Carl Fredrik Hill
Paris. Kring 1877. Teckning i svartkrita. Trädet i grottan symboliserar konstnärens flykt till underjorden, skönhetens oförstörbarhet och naturens okuvliga livssvilja och förmåga att skapa. Såld i höstas i Lund.
Historien om Barney och de Pougy
En litterär pastisch, ett fotografi som öppnar historiens dörrar åt vikomtens dagdrömmar, men kanske framförallt första avsnittet om amerikanskan Natalie Clifford Barneys sapfiska kärlekseskapader. Den här gången mest med kurtisanen Liane de Pougy. I nästa avsnitt – som publiceras någon gång längre fram – såväl i Paris som på den grekiska mytomspunna ön Lesbos med Barney och René Vivien.
J. Reutlinger – brev & privata fotoalbum
Här går det att läsa mer om Jean Reutlinger samt titta på fascinerande bilder ur dennes privata fotoalbum. Visst var Germaine Schroeder vacker? Och Jean, vad var det som gjorde att han bjöd på sin spänstiga elfenbensvita kropp framför en svart fondskärm? Vem var tonårsflickan i sängen? Så många frågor infinner sig, och kanske har du några av svaren när du tagit del av ett bortglömt men angeläget tidsdokument från 1910-1914. En livlig ungdomtid i Jean Reutlingers liv; ett liv som kort därefter slocknade i en av världskrigets första strider.
La bataille de neige. 1905.
Så står du plötsligt där med ett vykort och undrar vem som vill dig något. – Ingen. Ingenting.
A. Selonier och en sorgfri promenad
Om att vara en sorgfri man på promenad i sextonde, och som denne sorgfrie man möta en eklektiker från sekelskiftets klangdagar.
1900 – René Binet
René Binet är förbisedd jugendkonstnär som var influerad av den tyske naturinspirerade illustratören Ernst Haeckels mästerverk: Kunstformen der Natur. När René Binet fick sitt mest prestigefyllda tillfälle att visa sina arkitektoniska framtidsvisioner är det just Haeckel som är den direkta inspirationskällan. Ty till världsutställningen 1900 i Paris vid place de la Concorde uppför Binét en jätteport som än idag ger ett mycket sällsamt intryck. Här är det Haeckels litografier av radiolarier som gör sig påminda i en stil som i övrigt vetter åt såväl franskbelgisk jugend som den orientalistiska koloriten. Idag är René Binet relativt bortglömd och hans port riven, men det finns något visionärt hos honom som jag – precis som med Ledoux – tror att framtiden kommer veta bättre att uppskatta. Det har hänt att jag själv beställt fram hans skisser ur arkiven på BNF Richelieu och något vackrare är verkligen svårt att tänka sig.
Det finns en fransk datagrafiker som har försökt återskapa Binets konstruktion till 1900 års världsutställning. Väldigt skickligt får man nog säga, även den tar sig bättre uttryck i gamla fotografier. Dessutom förefaller statyn var något för liten och färgerna väl glättiga.
René Binet intresserade sig för formgivningens hela spektra. Det var ju något som utmärkte tidsandan och i synnerhet jugendkonstnärerna. Jag har länge haft en särskild fäbless för denna böljande konst som lånar vilt från naturen och rokokons former samtidigt som det finns något djärvt och framtida i den. Ibland har jag funderat på att ropa in en jugendlampa av Alice Nordin på auktion, men nog hade jag allt hellre velat ha någon av Binets förbisedda tankefoster hängandes i sängkammartaket. Uppenbart är att han även här var tämligen inspirerad av Kunstformen der Natur, kanske särskilt den här illustrationen som ser ut som en uppochnedvänd lampa, men vad gör det när det blir så fulländat? Här kan du se ett filmklipp med litografier ur nämnda bok för att få en idé om Haeckel och hans inflytande på Binet.
J. Reutlinger som S:t Sebastian
Läs om varför Jean Reutlinger porträtterade sig som S:t Sebastian.
Carl Fredrik Hill
Här kan du för första, men inte sista, gången läsa om Carl Fredrik Hill. En man som alla trodde hade dött men som bara hade blivit sinnessjuk.
Bruno Braquehais
Bruno Braquehais (1823-1875) var en dövstum fotograf som idag tyvärr är alltför bortglömd. Han var mångsidig och arbetade inom flera olika genrer. Idag är han väl mest ihågkommen, om han nu alls är det (jag hittar inte ens en wikipedia-artikel om honom), för sina foton av förstörelsen under Pariserkommunen 1870. Men jag gillar mest av allt hans elaborerade studioverk.
Jag kan i det moderna studiofotografiet sakna all denna rekvisita. Hade det inte varit befriande med en återkomst? Pälsar, gamla möbler, riddarrustningar, uppstoppade djur… så hade jag åtminstone velat omge mig för ett litet ögonblick.
Betjänten
Marcel Proust hade en svensk betjänt, den unge homosexuelle Ernst Forsgren. Här kan du läsa mer om honom.
En verité, mon aimable comtesse
För den som läser sjuttonhundratalets galanta franska samt uppskattar den gustavianska brevkonsten bjuds här på en av mina favoriter.
Rösten
En ung fransyska, smal och mörkblond med avlångt lätt fräknigt ansikte. Den svala överklasstypen. Hon bär en sober och elegant klädsel som förhöjer hennes fjärmade oåtkomlighet. Likt en sällsynt fågel, för hennes typ, föreläser hon på Sorbonne om en italiensk diplomat. Påtagligt nervös, darrar den bräckliga studentrösten som vore hon i affekt. Och ju mer genombruten av nervositet hennes röst blir desto mer njuter jag.